Friidrott

Det var i somras jag bestämde mig för att det här var något jag ville göra. Jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte ens gav det ett försök. Så jag gjorde det. Jag åkte på den där första träningen. Magen var i uppror och jag var nervös och förväntansfull på samma gång. Det gick relativt snabbt att bli van vid allt, att komma ikapp litegrann.

Jag älskade det. Älskar det. Det går inte att beskriva. Tanken får det nästan att pirra i magen trots att det var drygt ett halvår sedan allt det här började. Jävlar, vad tiden går snabbt. Den bara flyger. Men jag har roligt, och tiden går ju fort när man har roligt. Right? Jag är förväntansfull för framtiden. Vart är jag om ännu ett halvår? Står jag kvar? Har jag kommit långt? Kort? Det återstår att se. Men jag har inga planer att sluta. Jag älskar det alldeles för mycket för att kasta bort det. Allt slit, all svett och alla tårar är värt det. För det gör mig lycklig.

Jag är fortfarande nybörjare, men det gör inget. Jag förbättrar mig ju, och man kan inte vara superduktig på direkten. Jag ska ta min tid och fortsätta lära mig och utvecklas. Jag har tid för det. Och det kanske verkar sjukt hur jag - efter bara ett halvår - verkar ha bestämt mig för att det är detta jag vill göra. Men ibland bara vet man saker.

Snart åker jag till tävlingen. Taggad till tusen. Nervös som in i helvete. Oavsett hur det går idag så är det bra. Jag ska göra mitt bästa. Sen får det bli som det blir.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0